HemVåra soporNår vi målen?OrdlistaLänkarDokument att hämtaSökLogga in
Våra sopor
Vad är avfall?
Var uppstår avfall?
Hushållsavfall
Verksamhets- avfall
Farligt avfall
Biologiskt nedbrytbart avfall
Avloppsslam
Latrin
Behandlings- metoder
Definitioner
Kompostering
Hemkom- postering
Rötning
Teknik
Varför rötning?
Rötgas
Rötrest
Biogas
Verknings- grad
Jämförelse rötning/ förbränning
Rötnings- anläggningar i Stockholms Län
Förbränning
Deponering
Kommunala avfallsansvaret
Producentansvar
Rötning


 
En anaerob process som producerar gas

Rötning innebär att man med bakterier bryter ned biologisk substans i fuktig syrefri miljö. Processen passar bäst för fuktiga eller snarare blöta material. Det är en helt naturlig process som förekommer i bottenslammet i alla våra sjöar och andra stillastående vatten. Där blir resultatet sumpgas vilket är detsamma som rötgas. Allt biologiskt material kan rötas men lignin i vedsubstans är svårt att bryta ned med biologiska metoder.

Rötning är en vanlig metod för att behandla avloppsslam och minska dess halt av biologiskt material. I avloppsverken rötar man slammet i stora tankar under bildning av rötgas. Slammet som blir kvar har fått en viss hygienisering, mängden vattenhållande material i det har minskat och de lättast nedbrytbara ämnena, som skulle kunna ge lukt och andra hygienproblem vid spridning på åkermark, vid användning i jordblandning eller som täckmaterial på deponier, har försvunnit. Både sumpgas och rötgas är detsamma som en blandning av metan och koldioxid. Båda gaserna är luktfria men samtidigt med dessa bildas också en liten mängd starkt illaluktande gasformiga svavelföreningar. Det är svårt att undvika eftersom nästan all biologisk substans innehåller små mängder svavel.

I reningsverken använder man rötgasen för att värma reningsprocessen och eventuella överskott används ofta för att driva gasmotorgeneratorer för elproduktion.

I soptippar med organiskt avfall inträffar också naturlig rötning i det deponerade avfallet och man kan suga ut gasen och använda den som bränsle eller för att producera el. Metanhalten är tillräckligt hög för förbränning och för elproduktion med gasmotor.

I naturen sker rötningsprocessen ganska långsamt och det gäller även för den rötning som sker i deponier. Man kan öka hastigheten i processen genom att bygga upp deponin på ett lämpligt sätt och genom att återcirkulera lakvätska för att hålla lämplig fuktighet och sprida den verksamma bakteriefloran jämnare till hela materialet. Deponin blir på så sätt en rötcell. I rötcellen lägger man in dränagesystem genom vilket man kan suga ut den bildade gasen och senare eventuellt blåsa in luft för att få en viss slutkompostering och möjligen snabbare tvinga ned produktionen av restmetan.

Att suga ut rötgas från en deponi eller från speciella rötceller är en billig metod men den tar längre tid än att röta i stora tankar. En speciell sorts rötcell är att lägga in materialet i stora täta plastsäckar som man suger gasen ur. I Sverige byggdes under 1970-talet ett antal mindre rötningsanläggningar för stora lantbruk. Erfarenheterna blev blandade och de flesta togs ur drift efter några år. Under 1990-talet har det byggts en del större rötningsanläggningar för utsorterat matavfall och för avfall från slakteriindustrin. Även för dessa är erfarenheterna blandade. En erfarenhet är just känsligheten för variationer i substratens sammansättning. För att ge stabilitet i bakteriekulturerna tillsätter man en del stallgödsel. Det verkar som rötning ofta har blivit dyrare än man tänkte vid beslutstillfällena men detta är ju inte ovanligt inom många verksamhetsområden.

Eftersom metan är en stark växthusgas och metanläckage dessutom innebär ökad risk för deponibränder måste man suga ut gasen och ta hand om den. Om man inte kan utnyttja dess energiinnehåll måste den brännas på platsen. Metan omvandlas då till koldioxid och även om denna är en växthusgas så är dess effekt bara ca en tjugondel så stor som metan. Bakom kravet på att man inte skall deponera biologiskt nedbrytbart avfall kan finnas flera önskemål men möjligheten att minska metanutsläpp och risken för deponibränder är fullt tillräckliga skäl för sådana regler. Deponibränder är miljömässigt mycket svåra händelser som dels är svårsläckta dels ger stora utsläpp av farliga halvförbrända gaser och även sådana klorerade ämnen som dioxiner, dibensofuraner och sannolikt även PCB.

 

Uppdaterat 2007-07-18
Utskriftsvänlig sida
Ett samarbete mellan alla 26 kommuner i Stockholms län samt Håbo kommun, samordnat av Stockholmsregionens avfallsråd.
Provided by Webforum