Att välja om en metod skall klassas som återanvändning = reuse, återvinning = recycling, utvinning = recovery eller bortskaffande = discardment är inte alltid så lätt. (Ordöversättningarna är i enlighet med EU:s officiella översättningar.) En stor del av diskussionen om hur man skall klassa behandlingsmetoder handlar om energiutvinning ställt mot materialåtervinning eller materialutvinning. Många vill t ex uppfatta förbränning som enbart bortskaffande eller kompostering som enbart materialåtervinning.

Det finns delade meningar om i vilken ordningsföljd som vissa behandlingsmetoder skall ligga i den så kallade avfallshierarkin och vad som egentligen menas. När ett material används igen som det material det egentligen är och helst i ursprunglig användning så blir det återanvändning av materialet. När det tas till vara, men utnyttjas som råvara och bearbetas eller omvandlas till något annat, så blir det utvinning. Typexempel är när utvunnen plast har lägre kvalitet och måste gå till andra ändamål. Det har ju inte längre samma egenskaper och är egentligen ett annat material. Exempel är om en plastflaska blir en soppåse eller en plastplanka eller om glas blir ett pulver för att tillsättas i betong. Speciellt föreligger diskussioner och oenigheter om hur förbränning skall betraktas då denna metod kan användas med olika syften.

Att det läggs så stor vikt vid hur man klassificerar metoder för att behandla avfall beror på att det är avgörande för hur man mäter i vilken grad man uppfyller politiska mål, och ännu viktigare, att det är betydelsefullt för hur EU:s avfallslagstiftning skall tillämpas. Om t ex en metod klassas som bortskaffande innebär det större svårigheter att transportera avfall mellan länder för sådan behandling.