Rötning i reaktor eller cistern innebär – förenklat uttryckt – att den malda och pastöriserade massan blandas med vatten eller återförd rötvätska och pumpas in i en stor behållare av stål eller betong där den rötar av sig självt under syrefria förhållanden. Vill man öka verkningsgraden och korta genomloppstiden lite grand så delar man upp processen på två kärl. Det första för upplösning och bildning av organiska syror. Det andra för omvandling av dessa till metan. Metangas tas ut i toppen på cistern nummer 2 och slam plockas ut i botten.

I Kina och Indien förekommer enkla rötanläggningar som enbart består av en tätad brunn med ett lock. Gasen tas ut i locket genom en slang. Material som matavfall och avföring från husdjur och människor matas in och rötrester tas ut manuellt med hinkar. Principen är faktiskt densamma som för stora industriella anläggningar men de små anläggningarna arbetar med bakterier som är mer anpassade för lägre temperatur och frågan om verkningsgrad är knappast aktuell.

En rötningsanläggning kan också vara en deponi som man borrar brunnar i för att suga ut rötgas. Alternativt kan det vara rötceller, vilket är tämligen likt metoden att suga gas ur en deponi, men cellen är mer omsorgsfullt uppbyggd och kan ha ett cirkulationssystem för lakvätska. Metoden med att lägga avfallet i mycket stora och täta plastpåsar ur vilka man sedan suger ut gasen har också nämnts. Rötceller byggda i deponier brukar man inte gräva ut för att ta reda på resterna, även om det är möjligt. Vid rötning i säckar eller motsvarande tar man reda på materialet och en fördel är att det har betydligt högre torrhalt. Å andra sidan tar rötningen längre tid och utrötningsgraden blir lägre.

Rötning i avloppsreningsverk

Rötning är en vanlig metod för att behandla avloppsslam och minska dess halt av biologiskt material. I avloppsverken rötar man slammet i stora tankar under bildning av rötgas. Slammet som blir kvar har fått en viss hygienisering, mängden vattenhållande material i det har minskat och de lättast nedbrytbara ämnena, som skulle kunna ge lukt och andra hygienproblem vid spridning på åkermark, vid användning i jordblandning eller som täckmaterial på deponier, har försvunnit. Både sumpgas och rötgas är detsamma som en blandning av metan och koldioxid. Båda gaserna är luktfria men samtidigt med dessa bildas också en liten mängd starkt illaluktande gasformiga svavelföreningar. Det är svårt att undvika eftersom nästan all biologisk substans innehåller små mängder svavel.

I reningsverken använder man rötgasen för att värma reningsprocessen och eventuella överskott används ofta för att driva gasmotorgeneratorer för elproduktion. I soptippar med organiskt avfall inträffar också naturlig rötning i det deponerade avfallet och man kan suga ut gasen och använda den som bränsle eller för att producera el. Metanhalten är tillräckligt hög för förbränning och för elproduktion med gasmotor.

Rötning i deponier

I naturen sker rötningsprocessen ganska långsamt och det gäller även för den rötning som sker i deponier. Man kan öka hastigheten i processen genom att bygga upp deponin på ett lämpligt sätt och genom att återcirkulera lakvätska för att hålla lämplig fuktighet och sprida den verksamma bakteriefloran jämnare till hela materialet. Deponin blir på så sätt en rötcell. I rötcellen lägger man in dränagesystem genom vilket man kan suga ut den bildade gasen och senare eventuellt blåsa in luft för att få en viss slutkompostering och möjligen snabbare tvinga ned produktionen av restmetan.

Att suga ut rötgas från en deponi eller från speciella rötceller är en billig metod men den tar längre tid än att röta i stora tankar. En speciell sorts rötcell är att lägga in materialet i stora täta plastsäckar som man suger gasen ur. I Sverige byggdes under 1970-talet ett antal mindre rötningsanläggningar för stora lantbruk. Erfarenheterna blev blandade och de flesta togs ur drift efter några år.

Under 1990-talet har det byggts en del större rötningsanläggningar för utsorterat matavfall och för avfall från slakteriindustrin. Även för dessa är erfarenheterna blandade. En erfarenhet är just känsligheten för variationer i substratens sammansättning. För att ge stabilitet i bakteriekulturerna tillsätter man en del stallgödsel. Det verkar som rötning ofta har blivit dyrare än man tänkte vid beslutstillfällena med detta är ju inte ovanligt inom många verksamhetsområden.