Det som först försvårar förbränning när fukthalten i ett bränsle ökas är antändningen och detta problem löses inte enbart med rökgaskondensering. Bränslen med fukthalter i området 65 % till något över 80 % blir svåra att antända, men tillsammans med ett torrare bränsle och i en lämplig eldstad och med tekniska grepp som värmeåterföring ur rökgaser till förbränningsluft kan man ändå få det att brinna. Med kondensering av rökgasen kan man sedan få tillbaka så pass mycket värme att det räcker mer än tillräckligt för att kompensera för den antändningshjälp som gavs av den torrare bränslefraktionen och värmeåterföringen. På så sätt kan även fuktiga och svårantändliga bränslen brinna utan energitillskott trots att de är obrännbara i enklare anläggningar.

Rökgasreningens möjligheter ger förvånande resultat. Dess existens innebär att de flesta fasta matrester i ett hushåll, som grönsaksrester, kokt och stekt mat som blir över, kan energiutnyttjas i högre grad med förbränning än med rötning. Även energirika såser, smält glass och kaffegrädde kan eldas. Den teoretiska fukthaltsgränsen där bränsle inte ens i de bästa förbränningsanläggningar längre kan samförbrännas och ge positiva bidrag till värmeproduktion genom rökgaskondensering ligger på drygt 85 % men i praktiken får man nog dra en övre gräns för energivinst vid ca 80 %.

Det är också vid ungefär 80 % fukthalt som rötning säkert visar sig som en mer energieffektiv metod. Mätt i energitermer motsvarar detta för mat ett energiinnehåll på ca 85-90 kcal/100 g eller ca 360 kJ/100 g. Det motsvarar 1 kWh/kg. Gränsen har tidigare exemplifierats med fukthalten i ärtsoppa. Gränsen för förbränning utan tändhjälp (65 %) kan exemplifieras med väl avrunnen kaffesump eller med många fasta matrester. Huvuddelen av all tillagad mat i ett hushåll har lägre fukthalt än så. För fett och protein som har högre värmevärde än kolhydrater ligger fuktgränsen högre. Erfarenheter från förbränning av nedmalt riskavfall från slakterier och självdöda djur är att den malda köttmassan brinner bra.

En dansk artikel av I Angelidaki, B K Ahring "Use of different wastes in biogas plants" från en rötningskonferens redovisar gasproduktion från flera anläggningar i livsmedelsindustrin där man väl känner blandningen av kolhydrater, fettämnen och proteiner och torrsubstansmängden av rötbart innehåll. Från data i artikeln kan man uppskatta att mängden gas per ton rötbar torrsubstans skulle bli ungefär 550 m³ för kolhydrater, 550 m³ för protein och 1 050 m³ för fett. Detta innebär ca 60 % av det effektiva värmevärdet för kolhydrater, ca 35 % för proteiner och knappt 50 % för fettämnen.

Detta är högre än vad som angivits ovan för blandat matavfall men här handlade det om i praktiken obrännbara industriavfall med mycket hög vattenhalt, typ vassla, fiskoljerest och slam från vattenrening i slakteri, och ideala förhållanden med konstant substratkvalitet. Även då kan man med säkerhet säga att verkningsgraden i biologiska processer talar för att det biologiska avfallet hellre bör brännas med rökgaskondensering än rötas om man har praktisk och ekonomisk möjlighet, om det är verkningsgrad som eftersträvas och om fukthalten inte ligger nära eller överstiger ca 80 %. Det blir då fråga om samförbränning med torrare avfallskvaliteter för att det skall vara möjligt.