HemVåra soporNår vi målen?OrdlistaLänkarDokument att hämtaSökLogga in
Våra sopor
Vad är avfall?
Var uppstår avfall?
Hushållsavfall
Verksamhets- avfall
Farligt avfall
Biologiskt nedbrytbart avfall
Avloppsslam
Latrin
Behandlings- metoder
Definitioner
Kompostering
Hemkom- postering
Rötning
Teknik
Varför rötning?
Rötgas
Rötrest
Biogas
Verknings- grad
Jämförelse rötning/ förbränning
Rötnings- anläggningar i Stockholms Län
Förbränning
Deponering
Kommunala avfallsansvaret
Producentansvar
Biogas

Biogasen från en rötningsprocess innehåller oftast omkring 55 - 60 % metan. Resten av innehållet är huvudsakligen koldioxid. Om gasen sugs ur en deponi kan metaninnehållet vara lite lägre och det kan finnas en del kvävgas med i blandningen. Gasen är brännbar och kan användas direkt för värmeproduktion och ersätta olja, eller för el- och eventuellt även värmeproduktion med gasmotor och ersätta någon marginell elproduktion som helt eller delvis kan vara baserad på fossilbränsle. Den kan också uppgraderas för att användas till fordonsdrift.

Från klimatsynpunkt är dessa olika användningar jämförbara. Uppgraderingen av biogasen innebär att det mesta av koldioxiden tvättas ur och att gasen komprimeras till högt tryck, 200 - 250 bar, för lagring och för att den enkelt skall kunna överföras till trycktankar i fordon. Det är i själva verket användningen av gasen för fordonsdrift som är det starkaste skälet till att investera i rötprocesser i ett storstadsområde som Stockholm.

För landsbygden och för livsmedelsindustrin är motiveringarna annorlunda. Utomlands har man länge haft rötning inom just dessa näringsområden. Både lantbruket och industrin kan ha problem med överskott på rötningslämpligt avfall och stora energibehov på samma plats. Logistikproblemen blir små och storleken på investeringarna är måttliga. Å andra sidan finns inte tätortens luftkvalitetsproblem.

Sverige har bara ett fåtal rötningsanläggningar för annat än avloppsslam. I länder som Danmark, Tyskland, Nederländerna och Frankrike är erfarenheten betydande. Man har såväl stora anläggningar för stora livsmedelsindustrier och en och annan stad, som små anläggningar för enskilda storjordbruk.

För den lokala miljön fås störst miljöeffekt om biogasen kan användas som drivmedel för tunga fordon och ersätta dieselolja, och helst bör man använda en motorteknik som inte kräver tillsats av dieselolja som tändbränsle eftersom man då förstör gasens goda möjlighet för stoftfri förbränning. Bensinersättning i personbilar är mindre angeläget då de flesta bensinfordon använder katalysatorer med goda prestanda. Gasdrift av busstrafik ger mindre kväveoxider, mindre oförbrända avgaser och mindre mängd avgaspartiklar än såväl dieselolja som biooljor och bränsleblandningar med alkohol. Speciellt för bussar och fordon som sopbilar som har ryckig drift med många starter, accelerationer och stopp ger gasdrift fördelar.

Avgasrening med kemiska metoder – t ex katalysatorer – har alltid sämre prestanda vid sådana driftsätt och det är det som gör att gasdrift kan bli speciellt attraktiv. En likvärdig konkurrent till biogas är givetvis naturgas eftersom det handlar om ett identiskt bränsle. Även eldrift via tråd eller katalysatorrenad elhybriddrift har lokalt sett lika eller bättre miljöprestanda. Vad som avgör val av drivsätt mellan lika goda alternativ blir en fråga om kostnad och flexibilitet.

Vid användning av rötgas från avloppsrening eller från deponier för drift av stationära elaggregat har man på en del platser konstaterat besvärande kiselavlagringar på motorernas hetaste delar. Sannolikt kommer dessa från siloxaner. Siloxaner är en stor familj av kiselföreningar med en rad olika tillämpningar och finns i avfall eller avloppsvatten.

I Stockholmsområdet är den miljömässigt bästa biogasanvändningen troligen drift av innerstadens bussar. I verkligheten är detta dock inte så lätt att praktiskt genomföra och kräver en hel del investeringar. Bland svårigheterna kan nämnas att göra gasen tillgänglig på de platser där det är lämpligt att tanka bussar och här är lokalisering av rötanläggningar och framkomlighet för rörledningar ett stort problem. Gasbussar är dyrare än dieselbussar. Att introducera rötning av matavfall i en stad för att producera drivmedel till stadstrafiken är att koppla ihop två system som har föga gemensamt och kräver en hel del analys av förutsättningar, experimenterande och demonstration.

Låga avgasutsläpp från busstrafik kan även uppnås med andra drivmedel och lämplig avgasrening, till och med eldrift är en möjlighet. Biogasdrift måste därför prövas mot andra alternativ. Om man vill utnyttja biogas som en metod att minska utsläpp av koldioxid från fossila bränslen så finns som redan nämnts andra sätt att använda gasen än för bussdrift och själva tanken på att producera biogas från avfall för detta ändamål kan behöva prövas mot andra metoder att utnyttja avfallet. Sådana prov kan mycket väl komma att tala för just biogas och att dess användning som drivmedel är den bästa kombinationen – men man måste stå på säkrare grund.

Rötanläggningar är inte luktfria och måste läggas på långt avstånd från bebyggelse även om man inte har mycket god filtrering och annan behandling av ventilationsluften. Lukten kommer ofta från efterkompostering av rötresten men kan även komma från utsläpp i andra delar av systemet. Problemen är desamma som för kompostering och lösningarna är likartade. Man behandlar ventilationsluften i absorberande så kallade biofilter.

Rötning är en behandlingsmetod i avloppsreningsverk. Reningsverken producerar stora mängder rötgas som de använder för egna ändamål. Att dessutom röta insamlat matavfall är möjligt att göra i ett reningsverk. Gasproduktionen kommer då att kunna ökas i reningsverken.

Att utnyttja reningsverken löser troligen lokaliseringsproblemet för rötanläggningar men det kan hända att reningsverken behöver öka sin kapacitet med nya rötningstankar eller processombyggnader. Det kan krävas mer plats och måste undersökas speciellt. En sådan studie har gjorts för Henriksdalsverket i Stockholm och man ser inga oöverkomliga tekniska problem med att ändra processerna så att man skulle kunna ta hand om allt rötningslämpligt avfall i Storstockholm och mera till. Givetvis skulle sådana ändringar även kunna göras i andra reningsverk om man vill ha gas tillgängligt på fler ställen.

År 2002 införde EU en förordning "ABP" om behandling av animaliskt avfall. Hela syftet är att undvika spridning av smitta från i första hand lantbrukets och livsmedelsindustrins avfall. I dessa branscher är biologisk behandling inte ovanlig. Nedbrytbart avfall från hushåll och restauranger omfattas i huvudsak ej.

Eftersom det handlar om att minska risken för smittspridning bland husdjur är hygienisering det viktigaste kravet. För såväl deponering, rötning som kompostering krävs garanti för att det animaliska avfallet har blivit tillräckligt upphettat tillräckligt länge. I industriella rötprocesser får man hygieniseringen på köpet eftersom man i regel har byggt in pastörisering för att garantera processernas stabilitet och funktion.

Väljer man att röta matavfall i reningsverk synes man kunna komma i konflikt med denna förordning, om man tar med industrins matavfall, eftersom reningsverken inte hygieniserar vid pastöriseringstemperatur. Men man behöver nog bara hygienisera det industriella matavfallet. Å andra sidan beror ju kravet på vad man gör med slammet.

Just i fallet med Henriksdalsverket är huvudtanken att man frigör reaktorvolym genom att gå över till termofil rötning av avloppsslammet vilket innebär att processen drivs vid högre temperatur – något över 50 ºC. Det innebär inte pastörisering, som kräver 70 ºC under en bestämd tid, men man får än bättre hygienisering än för processer som drivs vid lägre temperatur. Detta gör att man kanske kan få sprida det vanliga avloppsslammet på betesmark med måttlig väntetid innan marken kan sättas under bete eller att man t o m kanske kan få sprida slam i skogsmark. Det är nämligen så att möjligheten att utnyttja fosforhalten i vanligt avloppsslam är betydligt bättre på mark som har lägre fosforhalter och inte tillsatsgödslas med fosforrik handelsgödsel.

Om man börjar utnyttja matavfall för ökad rötgasproduktion i reningsverk och använder gasen för bussdrift kanske man lägger en grund för att även frigöra all den övriga rötgasen från avloppsreningen som bildas i verken för samma ändamål. Denna rötgas används normalt som bränsle för att producera elkraft till reningsverkens egenförbrukning och värme för reningsprocesserna. Man behöver då givetvis köpa mer elkraft och värma reningsprocesserna på annat sätt – t ex med fjärrvärme. Det skulle göra betydligt större gasmängder tillgängliga för bussdrift, kanske så mycket att det räcker till hälften av länets bussflotta.

Vidare skulle en sådan frigörelse räknemässigt innebära att man fick en indirekt omvandling av energi i fjärrvärmebränsle, t ex trädbränsle eller brännbart avfall, till fordonsdrivmedel med en totalt sett högre verkningsgrad än som synes möjligt med andra metoder som alkoholjäsning eller termisk förgasning med drivmedelsyntes. Men givetvis innebär detta investeringar och att reningsverken måste köpa elkraft och fjärrvärme till ett marknadspris som gör att ekonomin kanske inte blir gynnsam.

 

Uppdaterat 2007-08-24
Utskriftsvänlig sida
Ett samarbete mellan alla 26 kommuner i Stockholms län samt Håbo kommun, samordnat av Stockholmsregionens avfallsråd.
Provided by Webforum