Vanligast i mellersta Europa är att plast bränns i cementugnar eller tillsätts i masugnar. I båda fallen är processtemperaturen mycket hög och vad gäller cementugnar så har kalken förmåga att absorbera en viss mängd ämnen som t ex klor utan att cementkvaliteten försämras. Om klor finns med i ett bränsle kan man få bildning av klororganiska föreningar om förbränningen inte är tillräckligt god. Även om detta uppstår i så hög grad att tillåtna gränsvärden överskrids så handlar det ändå procentuellt om mycket små andelar av klorhalten i bränslet som ger dessa effekter.

Nästan allt klor omvandlas normalt till saltsyra. Även för saltsyra finns gränsvärden och om halterna i rökgasen blir för höga kan man fånga det mesta med vattentvätt, rökgaskondensering eller filter med beläggningar av kalk- och flygaska. Om saltsyra ändå skulle släppas ut så är miljöeffekten att det ger ett bidrag till försurning. Som försurare är en molekyl saltsyra jämförbar med en molekyl svaveloxid eller kväveoxid och om man ser på mängderna av utsläppen av de båda senare så är saltsyra försumbart.

Saltsyra sprids inte lika långt från en anläggning som svaveloxider och är därför mer korrosiv i närmiljön. EUs gränsvärde för saltsyra är extremt lågt satt vilket får tolkas som att man vill hålla speciell uppmärksamhet på klor i avfallsbränsle. Som nämnts tidigare så är den dominerande klorkällan i blandat hushållsavfall vanligen koksalt från innehållet av matavfall. (Det finns kvaliteter av kol och biomassa som inte skulle klara avfallsförbränningens krav, men där man inte har några krav alls.)