HemVåra soporNår vi målen?OrdlistaLänkarKontakta oss!Dokument att hämtaLediga jobbSökLogga in
Våra sopor
Vad är avfall?
Var uppstår avfall?
Hushållsavfall
Säck- och kärlsopor
Grovsopor
Förpackningar
Kartong
Papper
Glas
Metaller
Plast
Härdplast och termoplast
PVC
Specialplaster
Återvinning
Kemisk återvinning
Förbränning
Återvinnings- anläggningar i Stockholms län
El-avfall
Verksamhets- avfall
Farligt avfall
Biologiskt nedbrytbart avfall
Avloppsslam
Latrin
Behandlings- metoder
Kommunala avfallsansvaret
Producentansvar
Återvinning

Plast finns i stora mängder i vår vardag. Materialets sammansättning varierar oändligt mycket vilket gör sortering och återvinning svårt och kanske mindre lönsamt.

Att materialåtervinning av plast spar förhållandevis mycket energi framkommer tydligt i de flesta livscykelanalyser. Det är lätt att förstå eftersom det går åt ca 2 kg oljeråvara för att få fram 1 kg plast sett över all plastproduktion. (Det kol och väte som inte återfinns i själva plasten har gått åt för värme och elenergi till processen.) Som tumregel kan man säga att ju mer avancerad plasten är ju mer energi har gått åt för dess tillverkning. Det är därför från energisynpunkt i princip mer angeläget att materialåtervinna de mest avancerade plastmaterialen än de enklare. Av praktiska skäl blir det dock de enklare plasterna som är intressantast för material återvinning då mängderna av dessa är mycket stora.

I hela Sverige samlade man år 2003 in ungefär 35 % av all förpackningsplast. 9,5 % utgjordes av hårda förpackningar av en kvalitet som medgav återvinning. 13 % bestod av återvinningsbar krympfilm och resten, 12,5 %, sorterades ut till förbränning. Varför blev inte mer återvunnet?

Det finns problem med plaståtervinning. Vad gäller de avancerade plasterna så är mängderna små och de sitter i många produkter där det blir dyrbart att samla in och separera. Undantag kan vara plaster som alltmer används för strukturdetaljer i till exempel bilar. (Det blir mer och mer plast i den industrin, plasterna standardiseras och det handlar om stora föremål.) För bilar finns det dessutom specialiserade skrotningsindustrier.

En liknande utveckling kan sägas vara på gång inom elektronikindustrin där plastkåpor bör kunna tillverkas av mer standardiserade kvaliteter med liten färgvariation. De flesta datorutrustningar har t ex ljusgråa kåpor gjorda av plåt och plast (ABS) som lätt kan separeras men det är inte säkert att framtiden blir så. När branschen mognar kanske tillverkarna inte längre finner att produkterna kan diversifieras med tekniska prestanda utan man måste börja med formgivning, färgsättning och märkesmystik. Jämför med utvecklingen för andra konsumtionsvaror.

En annan svårighet är att plaster ofta är blandade med fyllmedel, med avsikt att dels spara på plastmaterial dels ge plasten bättre tekniska egenskaper. Det finns en mängd olika fyllmedel och inblandningsprocenten varierar. En ytterligare svårighet är att många plaster är infärgade rakt igenom med olika färgpigment. En tredje svårighet är att själva grundplasten kan varieras med olika tillsatser så att man får varierande mekaniska egenskaper som är viktiga för hållfasthet och för produktionen av plastföremål. Allt detta gör att en enkel sort av grundplast plötsligt har blivit väldigt många nya olika material. I polystyrenfamiljen lär det finns över tusen varianter. Att sortera upp alla plastföremål med avseende på typ av basmaterial, fyllmedel och färg blir ett enormt sorteringsarbete.

Det rimliga är att plocka ut det allra mest värdefulla och det som är lättast att sortera ut i stor mängd i grupper som inom sig har relativt liknande kvaliteter och kan blandas för användning till enkla ändamål. Bland det enklaste som kan tillverkas av förpackningsplaster är t ex sopsäckar och plastplankor, men marknaden för sådant är inte obegränsad. Användning för enklare produkter räknas f ö inte som materialåtervinning utan som materialutvinning.

Resten som uppstår efter urplockning av det som är rimligt att återvinna får bli just en rest som lämpar sig bäst för energiutvinning. Denna rest blir väldigt stor. Det är orealistiskt att sätta upp höga mål för plaståtervinning så länge som materialen inte är mycket hårt standardiserade. Standardisering motverkas av att en av fördelarna med plaster är att de kan ges så olika egenskaper som är väl anpassade till varje användning. Användningsanpassning kommer nog i en mycket lång framtid att fortsätta vara viktigare än återvinningsanpassning även om det senare kommer så småningom.

Den sista svårigheten, och som mer gäller för förpackningsplast, är att plasten blir förorenad av förpackningarnas innehåll och att varje förpackning representerar en mycket liten plastkvantitet. Energibesparingen i att materialåtervinna ett ton polyeten i stället för att energiutvinna kan ligga på 4 000 till 5 000 kWh. Det motsvarar ungefär en halv kubikmeter eldningsolja. För att få ihop till ett ton polyeten från hushåll måste man sortera ut och samla in minst 50 000 bärkassar av plast eller mellan 13 000 och 20 000 flaskor för diskmedel eller schampo.

Det är diskutabelt om värdet av energibesparingen och den minskade miljöbelastningen står i proportion till den synliga kostnaden och till konsumentarbetet för materialåtervinningen. Det krävs fylligare argument. Plastfolieprodukter i hushållen anses därför kunna läggas i sådant hushållsavfall som det är rimligast att energiutvinna. Plastpåsar som hushållen bär hem sina varor i är f ö bra som soppåsar utom i de fall där man har infört någon form av maskinell sortering baserat på att påsar skall ha olika färger.

Av de "hårda" plastförpackningar som under producentansvaret samlas in från hushållen kan bara mellan 50 och 60 % förvandlas till material som kan återanvändas. Resten går till förbränning.

En annan sak är det med plastförpackningar inom grosshandeln och industrin. Här finns stora lådor av väldefinierad kvalitet och stora mängder krympfilm som används för att hålla ihop småförpackningar till mer praktiska transportkollin eller för att hålla fast varor på lastpallar. Förhållandena är likartade som vid insamling av pappersförpackningar för materialåtervinning. Återvinning är intressant där avfallet uppstår i stor mängd, i få kvaliteter och är väl samlat, men det är diskutabelt när det gäller hushåll.

Den insamlade krympfilmen svarar för mellan 50 och 60 % av den totalt materialåtervunna plasten. För hushållens andra plastföremål, som trasiga leksaker, spruckna hinkar, tvättbaljor och trädgårdsmöbler och som sammantaget kan vara en hel del plast, finns inget insamlingssystem även om det i princip skulle vara möjligt att samordna med förpackningsinsamlingen. Det är lätt att märka föremålen och det är lätt för de flesta att med känseln skilja de ”feta” plasterna polyeten och polypropen från andra plasttyper.

En annan synpunkt på plaståtervinning är att om återvinningen drivs med energibesparing som huvudargument så visar det sig att plast teoretiskt är det viktigaste materialet att återvinna i hushålls- och det hushållsliknande avfall – viktigare än tidningar och viktigare än aluminium. Orsaken är att plast utgör en så pass stor del av bruttoavfallet, mer än 40 kg per invånare och år. Produkten av vikt och energivinst per kg blir störst för plast. En stor del av vikten är dock sådan plast som återvinningsbranschen ej vill ha eller som det inte finns något producentansvar för.

Det som kräver mest sorteringsarbete är hushållens förpackningar. Typiskt för avfallet är få materialkvaliteter, många färger och ett stort antal små föremål. Förpackningsplasten från industrin och grosshandeln är mer oblandad från början. Krympfilm är t ex en väldefinierad kvalitet och återvinning förekom innan producentansvaret för förpackningar infördes.

Återvinningsarbetet består i sortering och rengöring och sönderklippning till pellettar som kan återanvändas i sprutmaskiner. Sorteringen av förpackningar sker till mycket stor del med manuella metoder. Plastförpackningar är numer i regel märkta med symboler som visar plasttyp men även känsel kan användas för att grovt skilja ut typer. De som sorterar lär sig tämligen snabbt att känna igen förpackningar av olika slag på varumärken, form och färg så att sorteringen kan gå ganska fort.

Efter tvättning och sönderklippning kan man också skilja på plaster med mekaniska metoder där ”flyt/sjunk” är vanlig. Polyeten och polypropen, som är de mest attraktiva plasterna för återvinning och utgör den dominerande mängden, är nämligen lättare än vatten medan alla andra plasttyper sjunker, dock med undantag för om de har blåsts upp till skum. Man kan få en separering redan i tvättprocessen.

Att skilja på polyeten av LD- och HD-typ, dvs med lite lägre och lite högre densitet, är svårt och inte nödvändigt för de återanvändningar som hittills varit aktuella för materialen. Det går också för det mesta bra om det finns en del polypropen med i etenplasten och vice versa, men det får inte bli för mycket eftersom de har lite olika smältpunkt och olika viskositet i smält tillstånd. Förpackningsplasterna sorteras delvis också grovt efter färg.

För andra plasttyper som används i konstruktioner kan också sönderklippning kombinerat med flyt/sjunk användas eftersom de ofta har olika densitet. Som vätska används då saltlösningar eller blandningar med t ex glykol vars koncentration anpassas så att densiteten blir lämplig för separeringsuppgiften. Flera av metoderna har från början utvecklats inom gruvindustrin för att separera ut de intressanta mineralierna eller stenkol från lågvärdigt berg.

Det har experimenterats med olika andra maskinella metoder för att skilja på plasttyper. Reflekterat eller absorberat ljus är en metod som i varje fall har provats utomlands. Den kan skilja på flera plasttyper. En annan metod som kan ge bra resultat är elektrostatisk. Den har faktiskt provats hos en avfallsentreprenör i Stockholmsområdet. Plasten tvättas och sönderdelas i flingor som får passera genom ett elektrostatiskt fält. Små skillnader i egenskaper gör att även ganska lika plaster kan separeras, som t ex polyeten från polypropen, PVC från PET och konstruktionsplast med och utan flamskyddsmedel. Tekniken är i sig inte ny men har inte tidigare använts för plast. Den kan dock bara skilja två fraktioner från varandra i samma operation.

Svårigheter vid återvinning

Ett problem med alla maskinella metoder för plastsortering är att de förutsätter mycket stora materialflöden och stora avsättningsmarknader för produkterna för att bli ekonomiska. Detta gällde t ex för den nämnda elektrostatiska separeringsmetoden. Sverige är ett för litet område för maskinella metoder och de manuella metoderna kommer sannolikt att vara dominerande här. Ett annat problem är att renheten hos den maskinellt sorterade plasten inte blir tillräckligt hög för att helt ersätta jungfruligt material. Istället ser man möjligheten att för t ex polystyrenskivor göra sandwichmaterial med återvunnen plast i mitten och nytt material i ytskikten. Precis som för papperskartong.

Vid plaståtervinning vill man ha så låg PVC-halt som möjligt i plastråvaran. En orsak är att PVC-plast kan söderfalla kemiskt vid de temperaturnivåer som används vid formsprutning av en del andra plastsorter och förorsaka korrosion i maskiner. PVC är ett problem som man gärna vill få utsorterat och eventuellt omhändertaget för separat återvinning. Ett exempel på svårighet är om man vill återvinna plast från fragmenterade kylskåp eftersom bitar av elkabelisolering kan komma med och de är oftast av PVC.

Beträffande kostnadsbilden för återvinning av förpackningsplaster så råder enligt dokumentation från materialbolaget Plastkretsen samma förhållanden som för papper, nämligen att återvinningen från hushåll drar den allra största delen av kostnaden. En total samhällsekonomisk vinst synes bara finnas för mjuk förpackningsplast insamlad från företag - dvs krympfilm. Ser man bara på miljövinster så ligger dessa till 80 % inom insamlingen av plastförpackningar från företag.

Det är därför rimligt att långsiktigt vara beredd på att materialåtervinning av plastförpackningar från hushåll kan komma att upphöra, eller i varje fall att förändras, eftersom den är dyr och har försumbar miljöeffekt. En ökad förbränning av restavfallet från hushåll underlättar en sådan förändring. Redan från början fattade plastförpackningsproducenterna beslutet att plastfilmsförpackningar från hushåll skall läggas ihop med övrigt hushållsavfall i de kommuner där detta avfall går till förbränning.

För all förpackningsplast erläggs en avgift i samband med förpackningens tillverkning eller dess införsel eller dess fyllande med produkt. För den plast som sedan lämnas in från t ex industrier kan en viss återbetalning ske eftersom kostnaderna för att återvinna den plasten blir lägre. Industrin eller grosshandeln har ju redan gjort en del av sorteringsarbetet, mängderna per hämtningsställe är större och föroreningsgraden mindre.

För andra produkter än förpackningar finns inget av samhället påbjudet system för plaståtervinning även om konstruktionsplaster är ett viktigt material i t ex vitvaror och elartiklar. Här är systemen uppbyggda för själva produkterna och alla ingående material – på samma sätt som för bilskrotning. Plastmaterialen i en elektronikutrustning kan vara av en mängd olika typer. För en TV kan den synliga kåpan vara gjord av ett grundmaterial – som kan vara laminerat med ett ytskikt av ett annat.
 
Baksidan kan vara gjort av ett tredje och inuti är elektroniken uppbyggd på ett kretskort av en fjärde sorts plast. Knappar, vred och dekorativa element kan vara gjorda av ett femte material. Alla TV-apparater är inte heller gjorda av samma plastmaterial. Även om grundmaterialet är samma så kan fyllmedlen och de inblandade färgpigmenten vara olika.

Utvecklingen vid nytillverkning kanske kan bli som för bilindustrin att grundmaterialet standardiseras till typ och färg och att man sedan målar. En tendens till detta kan redan ses. Målad polystyren verkar vara ett vanligt material i höljet för nya TV-apparater. Vit polystyren synes numer vara helt dominerande för interiören i nya kylskåp och olika polystyrensorter ersätter tidigare PVC-användning för många andra föremål. För kapslingar är det även vanligt med ABS-plast (typiskt är datorhöljet) och polykarbonat (PC, med typiskt genomsynliga kåpor) Det finns olika varianter även av dessa.

För äldre elektronik är inte plastmaterialen alltid försedda med någon form av märkning som visar typ av plast och f ö handlar det i regel om specialplaster. Man skall inte förvänta sig att någon större andel av den plast som används i dylika äldre konsumtionsvaror blir materialåtervunnen utan istället att det mesta fragmenteras och går till förbränning. Även för nyare elektronik, och som nämnts för sådant som vitvaror, är det svårt att materialåtervinna även om man vet vilka plastsorter det handlar om.

Manuell demontering är för dyr. Fragmentering, följd av maskinell sortering, ger en slutprodukt med lägre kvalitet och det är svårt att finna industrier som vill köpa den. Det gäller att verkligen handplocka användningsområden. Prisnivån på återvinningsplast som de plastbearbetande företagen vill erbjuda är också så låg att alternativet i regel är att plasten bränns för energiutvinning. Priset ligger mellan nivån för biobränslen och nivån för brännolja.

Materialbolaget
Plastkretsen

Uppdaterat 2007-07-18
Utskriftsvänlig sida
Ett samarbete mellan alla 26 kommuner i Stockholms län samt Håbo kommun, samordnat av Stockholmsregionens avfallsråd. Ansvarig för innehållet är avfallsrådets ordförande Per Nilsson, VD SÖRAB.
Provided by Webforum