Som summering kan man säga att kompostering i Sverige mest är något för enskilda villahushåll i glesare förorter och på landsbygden i och med att det medger att avfall kan hämtas mer sällan. T ex varannan vecka istället för varje. Detta beror på att det övriga avfall som måste hämtas blir torrare och kan lagras längre när de våtare komponenterna sorterats bort. Centraliserad kompostering i kommunal regi eller utförd av andra kan endast motiveras för inblandning i anläggningsjord för parker och täckning av grässlänter längs vägar med syfte att få en jord med högre mullhalt. Den naturliga råvaran för detta är park- och trädgårdsavfall, möjligen med inblandning av matavfall från livsmedelsindustri och stallgödsel. Matavfall från hushåll innehåller bara lite av det växtnäringsbehov som finns i professionell odling och ger knappast någon mullbildande substans men medger balansering av kol/kväve-förhållandet.

Miljövinsterna med användning av kompost i jordbruk är inte tillräckliga för att uppväga det ökade arbetet med separatinsamling och spridning. Kompostering kan därför långsiktigt förväntas vara en tämligen begränsad verksamhet och det är inget för kommuner att satsa på utom för den del där man har en säker marknad. T ex blandning av anläggningsjord och för användning i parkförvaltningar.

Användningen av kompost i Sverige som producerats av avfallsföretag har kartlagts av Avfall Sverige. Det produceras ungefär 140 000 ton baserat på matavfall. Av detta går ca 40 % (37 %) till jordblandning, ytterligare ca 40 % (44 %) går till användning på deponier, ca 1 % till jordbruk och ca 20 % (17 %) till annan extern användning.

Från statens sida finns för närvarande en önskan om att öka biologisk behandling av lätt nedbrytbart avfall. Alternativet till kompostering är rötning. Alternativet till båda är förbränning med energiutvinning men det är inte en biologisk behandling. Bortsett från det besvärliga lokaliseringsproblemet är det inte svårt eller starkt investeringskrävande att skapa enkla tillfälliga komposteringsanläggningar för att behandla det lätt nedbrytbara avfallet tills mer klarhet vunnits om alternativen. För rötningsalternativet handlar det då om gasmarknad och marknad för rötrest och för förbränning handlar det om politisk och affärsmässig acceptans. I båda fallen är lokalisering en svår fråga.