• Jord- och fyllnadsmassor som är förorenade eller som det för tillfället inte finns avsättning för och som lagras för att kanske senare aldrig efterfrågas.
• Olika sorts slam från industrier och reningsverk
• Askor och slagg med sådana egenskaper att de inte kan utnyttjas för mark- och vägbyggnad.
• Svårfragmenterat skrot med lågt värde.
• Skrot och skrotföremål med sammansättning som gör att det inte kan avsättas.
• Vissa möbler som är svåra att material- eller bränsleutvinna. (Bland det svåraste är madrasser gjorda med spiralfjädrar eller skumgummi. De är ofta för stora för att mata in i avfallsförbränning och stör förbränningsprocessen eller också fastnar de i krossar.)
• Allehanda rester från återvinningsanläggningar.

Går man igenom listan med avfallskategorier i avfallsförordningen och tänker igenom vad som kan göras med dem så blir det få kategorier där man ser att det måste behöva bli ganska mycket deponering och många av dessa faller under det lilla antalet här nämnda kategorier. Det är dock skillnad på slam och slam och olika askor och slagg. Nästan allt avfall i listan kan behandlas för återvinning eller energiutvinning och om detta inte är möjligt så kan man oskadliggöra en del med termisk behandling i samband med avfallsförbränning så att man får någon av de nämnda som återstod.

Idag deponeras mycket beroende på att man inte förefaller ha tillräcklig kapacitet för sortering och behandling och att man inte vill ta på sig mer kostnader än nödvändigt för att undvika deponering. Ju mer material som återvinns eller energiutvinns i avfallsflödet ju mer besvärligt kan det material vara som verkligen behöver deponeras.