Hem Våra sopor Når vi målen? Ordlista Länkar Dokument att hämta Sök Logga in Våra sopor Vad är avfall? Var uppstår avfall? Hushållsavfall Säck- och kärlsopor Grovsopor Förpackningar Kartong Papper Glas Metaller Järn Återvinnings- anläggningar i Stockholms län Aluminium Plast El-avfall Verksamhets- avfall Farligt avfall Biologiskt nedbrytbart avfall Avloppsslam Latrin Behandlings- metoder Kommunala avfallsansvaret Producentansvar Järn Järn förekommer i hushållen som plåtburkar, elutrustningar, vitvaror, cyklar m m. Plockundersökningar visar ofta på mellan 2 och 3 % metaller i hushållens säck- och kärlavfall. Det har blivit en liten minskning på senare år – troligen pga producentansvaret för förpackningar sedan 1970- och 1980-talet – men det är ändå förvånansvärt mycket, totalt 6 – 7 kg per capita och år. I grovavfallet bör procentsiffran vara större. Ungefär tre fjärdedelar av allt detta metallskrot i hushållsavfall är järnskrot. Man skulle vänta mer aluminium men i Sverige är förpackningsinsamlingen av aluminiumburkar ganska effektiv. Totalt ser det ut som att järnmängden i hushållsavfallet ligger över 10 kg per capita och år. Järnskrot är en viktig råvara för tillverkning av stål och återvinning spar definitivt energi. Även om det går åt mycket energi för nedsmältning i en elektrostålugn så undviker man energiåtgång för framställning av nytt järn ur järnmalm. För återvinning av järnplåtsförpackningar, dvs vanliga konservburkar, har energibesparingen beräknats till ca 2000 ± ca 300 kWh av värme eller bränsle per ton återvunnet material. (Variationsområdet beror på stålkvalitet.) Elbesparingen blir däremot försumbar eftersom dels nedsmältningen oftast sker med elektrisk ugn, dels en stor del av elanvändningen för stål ligger i den mekaniska bearbetningen till plåt och profiler. Siffrorna bör bli snarlika för allt järnskrot. 2000 kWh i vinst per ton låter inte mycket jämfört med vad som kan nås för aluminium eller plast, men till skillnad från dessa kan inte järn energiutvinnas i vanlig avfallsförbränning och alternativet till utsortering för materialåtervinning är bara deponering. Jordens järntillgångar anses ännu vara så rikliga att det egentligen inte finns några resursskäl för att materialåtervinna en mängd små järnföremål och bleckplåtsförpackningar men det finns ju också skäl att minska på deponeringsbehoven. Många järnföremål i hushållet är även bärare av tungmetaller i ytbehandlingar – framför allt krom och nickel, men även zink och bly, för en del äldre föremål också kadmium. Det sista gäller huvudsakligen äldre maskindelar, grövre skruvar och muttrar. Konservburkar är numer oftast svetsade och lackerade men förtenning förekommer fortfarande i viss utsträckning. Som bärare av tungmetaller finns det därför också ett skäl att försöka plocka ut järnföremål ur avfallsflödet. Det går givetvis en mycket stor mängd konservburkar på ett ton järnskrot, minst 15 000 st, och f n är det meningen att återvinning av sådana förpackningar skall ske genom insamling som organiseras av producenter. Man kan dock lika gärna använda maskiner för att plocka ut alla burkar, likaväl som andra järnföremål, ur inmatningsflödet till anläggningar för biologisk behandling eller energiutvinning och det har fördelen att hopsamlingen till större kvantiteter inte kräver någon separat logistik utan ”åker snålskjuts” på annan. Det är nämligen så att man ändå måste ha maskinell frånskiljning av järn och andra metaller – antingen före sådan behandling eller efter. I Högdalens avfallsförbränning i Stockholm plockar man varje år ut flera tusen ton järnskrot som kan sändas vidare till stålindustrin och det är järnföremål av alla möjliga sorter. Inte bara plåtburkar. I stålverket smälts materialet ned – vanligen i ljusbågsugn – och behandlas för att avlägsna en del föroreningar och kan även legeras om nödvändigt. En nackdel med det återvunna stålet är att det trots sortering lätt får en viss halt av andra metaller, t ex koppar, som följt med skrotet. Även om halterna är låga så finns ibland krav på högre järnkvalitet för vilket detta stål ej kan användas. Det handlar dock inte om stor mängd av så pass avancerat material. Väljer man att plocka skrot i askan efter en förbränningsanläggning har eventuella skikt av tenn och lack bränts bort liksom matrester och färgskikt, men istället har tunnplåtsföremål blivit kraftigt oxiderade och får i princip ett något lägre skrotvärde. Färgburkar med intorkade färgskikt blir också någorlunda renbrända. Inga konsumentfärger innehåller idag några giftiga tungmetaller utom lite zink i rostskyddsfärger. Zink har viss giftverkan för en del vattenorganismer men är samtidigt ett essentiellt ämne för flertalet av andra livsformer inklusive människan. Zink i hushållens färger är inget miljöproblem om det hamnar i en avfallsförbränningsanläggning eftersom det fångas väl i rökgasreningen. Däremot kan stora mängder zink som kommer in på annat sätt - t ex med förzinkat järnskrot och hela föremål tillverkade av zink - ge en del problem med beläggningar av "kladdiga" zinkklorider. Klor finns ju alltid med i avfallsbränsle. Vitvaror, kyl och frys (efter tömning av köldmedium) och elapparater demonteras så långt man finner ekonomiskt och/eller fragmenteras varefter järninnehållet kan plockas ut med magneter och säljas vidare till stålverk. I princip är det enkla processer. Varje gång man kör om materialet i sorteringsutrustningen ökar sorteringskvaliteten. Inklusive bilar klassificeras vitvaror samt kyl och frys som "komplext" material. Manuell demontering och sortering är alldeles för dyrbar utom för speciellt begärliga eller miljöfarliga komponenter som man vill ta vara på separat. För huvuddelen av materialet som skall skrotas är sedan standarmetoden fragmentering och maskinell sortering. Årsmängden av komplext skrot i Sverige ligger på ca 600 000 ton. Från Stockholms län som har 20 % av befolkningen kan man då gissa att flödet är ca 120 000 ton eller 60 - 70 kg per invånare. Det mesta utgörs givetvis av bilskrot. Ur detta plockar man ut ca 70 % som järn, 5 % som omagnetiska metaller och resten som en blandning av plast, gummi, textil m m. Denna rest – ca 25 % – går till deponering men skulle mycket väl kunna gå till någon form av förbränning för energiutvinning. Ett problem med dylika rester är att PVC-halten kan vara ganska hög vilket kräver att man har extra hög förbränningstemperatur och rökgasrening med mycket god prestanda. (Eldning på rost och i konventionell fluidbädd kan vara knepig på grund av praktiska problem men givetvis finns tänkbara metoder att klara detta om ekonomin är tillräcklig.) En järnkvalitet som man missar med magnetsortering är den vanligaste typen av rostfritt stål – nämligen 18/8 som har 18 % krom och 8 % nickel. (Finns i diskbänkar, matbestick, kastruller och liknande.) Orsaken är att denna ståltyp – som har högt skrotvärde – är omagnetisk. Utsortering får då ske på annat sätt. Virvelströmsmetoder som plockar ut alla metaller tar även det rostfria stålet. Uppdaterat 2007-07-06 Utskriftsvänlig sida Ett samarbete mellan alla 26 kommuner i Stockholms län samt Håbo kommun, samordnat av Stockholmsregionens avfallsråd.

Provided by Webforum