HemVåra soporNår vi målen?OrdlistaLänkarDokument att hämtaSökLogga in
Våra sopor
Vad är avfall?
Var uppstår avfall?
Hushållsavfall
Säck- och kärlsopor
Grovsopor
Förpackningar
Kartong
Papper
Glas
Metaller
Plast
El-avfall
Tungmetaller i el-avfall
Flera kategorier av el-avfall
Insamling och behandling
Verksamhets- avfall
Farligt avfall
Biologiskt nedbrytbart avfall
Avloppsslam
Latrin
Behandlings- metoder
Kommunala avfallsansvaret
Producentansvar
Tungmetaller i el-avfall

Tungmetaller som koppar, bly, tenn, kadmium, krom, nickel, mm, är besvärliga komponenter i avfall. Vid kontakt med vatten i deponier får man korrosiv upplösning som ökar metallhalterna i lakvatten. Vid kontakt med fuktiga organiska fraktioner blir upplösningen speciellt kraftig. De flesta tungmetaller visar ökad upplösning i sur miljö.

I en avfallsmiljö där luft har tillträde kan luftsyre oxidera organiskt kol till koldioxid som ger korrosiv kolsyra när det löses i vatten. I en avfallsmiljö utan lufttillträde kan rötningsprocesser starta som bildar organiska syror som likaledes kan lösa upp metaller. Man kan också få bildning av metallorganiska komplex som gör att metaller följer med organiska föreningar i lakvatten, även om metallerna inte är upplösta i vanlig mening, dvs som joner.

Tungmetaller, och över huvud taget metallföremål i förbränningsaskor och slagg, vill man helst inte heller ha då detta påverkar deras möjligheter för användning. Vid för höga metallhalter är alternativet endast deponering. Det är främst slaggen från avfallsförbränning som kan vara intressant att använda. Askor är i regel mycket starkt alkaliska och många metaller är stabila i sådan miljö men en metall som bly kan lösas ut. Vid kontakt med organiskt material och kolsyra kan askornas alkalinitet bli snabbare förbrukad så att metaller till slut ändå går i lösning.

Slutligen vill man givetvis försöka att återvinna såväl vanliga metaller som tungmetaller. Det är idag inte en bara fråga om metalltillgång och priser på metaller, än så länge orkar vi betala för dem, men metallutvinning är i sig miljöbelastande på många sätt. Räknat per kg så är utvinningen av sällsynta (dvs dyrbara) metaller väldigt miljöbelastande och på ett sätt som ännu inte reflekteras i deras priser.

Tungmetallerna i avfallet finns huvudsakligen i sammansatta föremål och bland de mest komplicerade och tungmetallinnehållande är elektrotekniska utrustningar och elektronik. På sikt finns det skäl att även samla in andra metallföremål. En väldigt stor mängd av alla små och måttligt stora sammansatta produkter i samhället innehåller metallegeringar eller är ytbehandlade med metallskikt. Förutom rena metaller som järn, koppar, zink, bly, tenn, silver och guld handlar det om legeringar som mässing, brons, nysilver av olika sort, rostfritt stål och ytbehandlingar med nickel, krom och även zink.

Kadmium har en gång i tiden använts som korrosionsskydd men inte nu längre. Däremot finns kadmium kvar som förorening i äldre zinkföremål. Koppar är den dominerande tungmetallen i nästan alla elektroniska och andra eltekniska utrustningar. Därnäst kommer tenn och bly i alla lödningar.

Tungmetallanvändning kan man begränsa men inte helt klara sig utan men man vill ändå få bort tungmetallerna ur blandade deponifraktioner och förbränningsaskor. Förutom tungmetaller så har idag många elanvändande apparater plastkapslingar som innehåller brandfördröjande kemiska tillsatser med negativa miljöegenskaper och det är önskvärt att återvinning av sådana kapslingar sker separat från andra plaster.

Som illustration till vad en elektronisk produkt innehåller för olika material kan nämnas (källa Plastinformationsrådet) vad en typisk TV-apparat består av. Bildröret utgör ca 52 % av TV-apparatens vikt. Bildröret i sin tur har en sorts kristallglas i visningsskärmen och en annan sorts glas i bakdelen. I och på röret finns elektroniska komponenter av metall. På visningsytans insida finns lyspulver som vid återvinning skall tas om hand speciellt.

Plastinnehållet som utgörs av kapsling och delar av den inre bärande strukturen uppgår till ca 20 %. Kretskorten med sina komplicerade komponenter utgör ca 15 % av vikten. Övriga metalldelar är bara ca 5 %, kablar ca 3 % och sedan en blandad rest på ca 5 %. Det är således inte bara tungmetallbärande komponenter i elektroniken. I själva verket så utgör just i detta fall de kritiska metalldelarna en väldigt liten del av vikten och även om man räknar bort det allra mest TV-typiska, nämligen det tunga bildröret. En persondator skiljer sig från TV-apparaten genom att höljet till större del utgörs av metall (stålplåt) så att metallvikten närmar sig 50 % och att bildröret är mindre så att det bara utgör drygt 20 % av totalvikten.

Lågenergilampan vill man liksom lysröret samla in p.g.a. dess innehåll av kvicksilverånga. Ser man närmare på vad lampan egentligen innehåller så kan nog elektroniken med alla lödmetaller, som finns dolda i basen, vara ett tyngre skäl.

Producentansvaret för elavfall syftar inte heller bara till att minska mängden av tungmetaller och plast med flamskyddsmedel i avfallsflödet utan till mycket stor del är målet att minska hela avfallsmängden. Från just metallsynpunkt finns det skäl att utvidga insamlingen även av hushållens andra metallföremål. De skulle kunna slussas in i samma behandlingsprocesser men källsorteringen är ännu inte materialinriktad utan mängdinriktad.

Uppdaterat 2007-07-03
Utskriftsvänlig sida
Ett samarbete mellan alla 26 kommuner i Stockholms län samt Håbo kommun, samordnat av Stockholmsregionens avfallsråd.
Provided by Webforum