Deponering
I alla livscykelanalyser där man ser på olika former av miljökonsekvenser av behandlingsmetoder framstår deponering som mest miljöbelastande. Det handlar inte bara om den plats som krävs för en deponi utan också om utsläpp av metangas, ammoniak, lustgas och förorenat lakvatten och att man inte utnyttjar resurser i avfallet utan måste satsa på nya.
Den dominerande miljöåtgärden i avfallshantering är om man kan minska behovet av deponering och att den deponering som är tekniskt och ekonomiskt oundviklig görs på ett sätt som ger låg miljöpåverkan. En sådan deponering blir inte billig och den kommer utan tvekan att kunna karakteriseras som behandling av avfall.
Även om avfall i framtiden kommer att kunna återvinnas eller utnyttjas på olika sätt så att de slutliga avfallsströmmarna per individ kommer att minska så blir det i alla fall kvar fraktioner som man inte kommer att kunna utnyttja och som måste deponeras för all framtid eller långtidslagras i deponiliknande form tills man ser större nytta i att försöka utnyttja dem. Deponering av avfall kommer därför alltid att vara en betydelsefull metod för ”bortskaffning”.
Att deponera säkert och samtidigt tillgängligt för eventuell framtida åtkomst är en annan sak än bara säker deponering och det kräver mer analys. Det bör vara enklare i och med att man slipper det organiska avfallet i deponin. Eftersom befolkningen i ett stadsområde som Storstockholm är stadigt ökande så kan man inte räkna med att behovet av utrymme för deponier kommer att minska bara för att en del avfall går till återanvändning. Det blir bara en långsammare ökning. |
| |