Att ta hand om avfall är förmodligen ett av de äldsta uppdrag som finns från medborgare i samhället till dem som är valda för att lösa gemensamma problem. Samordnad avfallshantering fanns redan i mycket tidiga samhällen. Orenheter bars ut och dumpades utanför byn eller stadens murar. Orenheterna var givetvis inte särskilt mycket. Samhällena var inga överflödssamhällen, överbliven mat kastades inte bort utan gick till grismat eller tömdes i latringropen som andra sedan kom och tömde ur för att använda innehållet som gödsel.

Alla material och produkter var framtagna med manuellt arbete och mycket dyra varför de användes och återanvändes för att slutligen göras om till något annat eller bli material igen. Material för återanvändning köptes av lumphandlaren och skrothandlaren. Föremål lades inte på sophögen. Som slut för allt brännbart fanns uppvärmning. Konsumentförpackningar fanns inte.

Staden ställde dock krav på medborgarna. Det var säkert krav på att man skulle ha latringrop på samma sätt som det så småningom blev krav på att man skulle ha tunnor och var tunnorna skulle placeras.

Nu är det annorlunda. Material har blivit så billiga att det är mer lönsamt att producera nytt än att ta vara på och det har blivit mer produkter. Därför har det också blivit mer avfall. Det är en utveckling som till största delen kommit efter ca 1850 och mycket starkt under 1900-talet. Medborgarna kräver mer avfallsservice. För att detta skall skötas rationellt krävs mer organisation och mer regler som måste gälla för alla och fler kommer det säkert att bli. Många regler gäller för dem som hanterar avfall men de regler som samhället ställer på de vanliga medborgarna är egentligen ännu förhållandevis få.