Farligt avfall



Definition

Att ett avfall klassificeras som farligt kan bero på att det har farliga egenskaper för miljön eller är farligt att hantera och behandla. Exempel på sådant som ger farlighet är om avfallet är explosivt, kraftigt oxiderande, mycket brandfarligt, irriterande, hälsoskadligt vid inandning eller hudkontakt, giftigt, cancerframkallande, frätande, smittförande, fosterskadande, mutagent, avger giftiga gaser vid kontakt med vatten och luft och syror, ger upphov till andra giftiga ämnen eller innebär risk för en eller flera miljösektorer.

Till denna lista finns mer detaljerade definitioner med gränser för koncentrationer. Nästan alla farligheter utgår från hur människor påverkas. Det är bara den sista som är inriktad på miljöskada men den är så allmänt formulerad att den täcker det mesta. Man bör observera att vad gäller miljön så är det ordet risk som betonas. Här finns alltså en försiktighet med i bilden. Okunskap om konsekvens innebär i sig en risk eftersom man inte vet men i allmänhet vet man. Risken bör nog också ligga på en så hög nivå att man ser möjlighet för skada. Någon riktig bedömningsnorm kan knappast skapas utan det måste vara en kombination av kunskap och känsla.

Tillstånd att transportera farligt avfall

Farligt avfall får transporteras yrkesmässigt endast av dem som har tillstånd. Den som driver verksamhet där farligt avfall uppkommer får inte ens transportera det själv om mängderna överskrider vissa gränser. Det här gäller dock troligen inte hushåll eftersom de för egen del inte transporterar yrkesmässigt och nog inte heller kan anses driva verksamhet. Det skulle leda till orimligheter. Samtidigt måste man använda sitt förnuft och hantera även små mängder med varsamhet och inte hantera stora mängder själv även om de tillfälligt uppkommer i hushåll och man inte är säker på hur man skall göra. Farligt är farligt.

Var uppkommer farligt avfall?

Det mesta av farligt avfall och de stora mängderna uppkommer i verksamheter. Hushållens farliga avfall är enligt statistiken väldigt lite per hushåll räknat men sammantaget kan det bli en hel del. Den regionala RAS-statstiken ger ingen information om vad det insamlade farliga avfallet egentligen består av - förutom att småbatterier och blybatterier särredovisas. Granskar man de olika kommunernas redovisning av detaljer i vissa avfallsplaner, visar det sig att industrins farliga avfall domineras helt av spilloljor och lösningsmedel medan hushållens farliga avfall huvudsakligen består av överbliven målarfärg och överblivna lösningsmedel.

Vad gäller färg så ger inte den statistik som finns information om ifall det handlar om tomma färgburkar eller sådana med färgrester och om färgerna är intorkade eller flytande. Man kan ana att en hel del av färgrester som lämnas in egentligen inte längre är farliga. Det är onödigt om insamlingen av farligt avfall belastas med stora mängder ofarligt avfall. Detta föranleder en längre kommentar om målarfärg och dess innehåll.

Vad gäller färg som säljs i den vanliga färghandeln så finns det praktiskt taget inte längre några färger som innehåller tungmetaller. De enda undantagen är dels vissa rostskyddsfärger som har ett zinkinnehåll som kan överskrida en definierad gräns på några procent samt konstnärsfärger som fortfarande kan innehålla sådana pigment som t ex kadmium. Mängden konstnärsfärger är dock ganska liten i samhället. Man har också träskyddsfärger och båtbottenfärger att tänka på. Här är en viss miljöfarlighet en förutsättning för färgens funktion och resterna bör behandlas som farliga även om de är intorkade. Det brukar finnas upplysningar på burkarna om innehåll som kan ge vägledning.

Problemet målarfärg

Det som i allmänhet är farligt i hushållens färger är lösningsmedlen – i regel lacknafta eller xylen. De är visserligen farliga att inandas i för stor mängd men detta gäller ju även under användningen. Det som är speciellt när dessa och liknande lösningsmedel hanteras som avfall är deras stora brandfarlighet och det gäller även självantändliga oljor som linolja. Om färgen i burken har blivit så genomtorkad att den inte längre ger färg på en pensel även under skinnet på ytan så kan burken betraktas som en förpackning. Varken pigment eller bindemedel är farliga i vanliga konsumentfärger.

Informationen runt detta är inte välspridd och det är inte lätt för en konsument att veta om en intorkad färgburk skall gå till förpackningsinsamlingen eller till farligt avfall. Är den tom så är det förpackning som gäller, har den intorkade färgrester, är inköpt i färgaffären och inte är mer än något tiotal år gammal kan man vara säker på att den inte är miljöfarlig (OBS undantag som båtbottenfärger och träskyddsfärger) och då är det också ”förpackning” som gäller som avfallsklassificering.

Egentligen är det bättre att antingen lägga den i färghandelns burkinsamling eller att ändå behandla den som ett farligt avfall eftersom burken då har högre sannolikhet att specialbehandlas så att färgresterna skiljs från plåten innan denna går till nedsmältning. Ett annat realistiskt alternativ är att den läggs bland hushållssopor till förbränning eftersom färgresten då bränns ur - alla färgbindemedel som används är brännbara - och burken kan sorteras ut ur askan för metallåtervinning.

Om en burk med intorkad färg hamnar i stålugnen så brinner färgresterna upp men avfallsförbränningen hos SAKAB eller hos fjärrvärmebolagen har bättre förbränningsteknik och rökgasrening och alla eventuella miljöfarliga ämnen förstörs eller fångas i filter. Har burken flytande färg med lösningsmedel så är det farligt avfall. Vet man ingenting om färgen så är det nog farligt avfall som gäller.

Ett annat tolkningsproblem för en konsument är hur man skall förfara med moderna vattendispergerade färger av akrylat- eller latextyp. Lösningsmedlet är ofarligt men tillsatser och bindemedel kan ge allergiska reaktioner. Burken är ofta av plast och blir knappast tillräckligt ren för återvinning.

Att tvätta ur den med vatten är inte heller lyckat om sköljvattnet med färgrester hamnar i stadens avlopp eller motsvarande. Gräsmattan är nog i så fall en bättre plats. Små dispergerade färgdroppar kan vara farliga för vattenorganismer även om de inte är direkt giftiga. Här är det naturliga att flytande färg kan lämnas in som farligt medan intorkad färg passar bäst i förbränning med hushållsavfallet och att tomma burkar läggs bland plastförpackningar eller till förbränning.

Förpackningsinsamlingen och rekommendationerna för källsortering har inte riktigt anpassats till problemet med färgburkar. Det kan vara bidragande till att de utgör en stor andel av vad hushållen lämnar in som farligt eftersom detta aldrig kan vara fel från miljösynpunkt, men det kan leda till onödigt komplicerad behandling.

Att färgpigment numer är utan tungmetaller gäller inte alltid för industrifärger och särskilt inte om de är av rostskyddstyp. Det kan finnas både bly och krom i pigmenten. Kadmium används dock inte längre.

Behandling av färgrester

För att få bort färgrester ur metallburkar så är huvudmetoderna förbränning eller att man kyler ned burken så starkt att färgen blir spröd och kan krossas vid behandling i en kvarn och tas om hand som pulver.



Uppdaterat 2007-07-18