Metaller
Huvuddelen av all metallanvändning i konsumentprodukter sker i form av plåt, främst som järnplåt, aluminiumplåt och kopparplåt. Plåtföremål är ofta lätta och innehåller inte så mycket metall i förhållande till volymen. Detta gör att de inte är lika attraktiva att samla in som skrot av kraftigare gods eftersom insamlingskostnaden blir högre. (Exempel är konservburken, brevlådan, kastrullen, torkskåpet.) Att de dessutom ofta innehåller andra material är försvårande. (Till exempel diskmaskinen, mikrovågsugnen etc.)
Detta är ett av de praktiska skälen till att plåtföremål i hushåll vanligen har hamnat i det vanliga hushållsavfallet eller i hushållens grovavfall. Skrothandlaren vill helst hämta materialet i stora samlade mängder i ett fåtal punkter och det blir en uppgift för avfallshanteraren att plocka ut föremålen och samla till intressanta skrotlaster.
Införandet av producentansvar ändrar inte på detta. Skillnaden är bara att det avfallsmässiga hanterandet av många plåtföremål har lyfts bort från den kommunala avfallshanteringen och istället lagts mer på allmänheten, på tillverkare och på försäljningsställen. Hushållens mer kompakta metallföremål som inte är förpackningar eller elanvändande utrustning hamnar fortfarande i det kommunala avfallet.
Om det här är en rationell lösning på ett avfalls- och återvinningsproblem finns det skäl att diskutera. Under tiden måste insamlingen ske som reglerna föreskriver. De viktigaste metallerna i avfallsflödena, vad avser mängd och total energikonsekvens, är också järn och aluminium.
Med avseende på giftfri miljö är det viktigast att ta ut alla tungmetaller som bly, tenn, koppar, nickel, krom, och alla former av sammansatta föremål som ofta innehåller dessa ämnen. Tungmetallhalten är liten per föremål men det finns många föremål. Insamling av elartiklar tar bara bort en del av tungmetallerna. Här behandlas vidare bara järn och aluminium.
Materialåtervinningen underlättas alltid av att källsorteringen varit effektiv, kvaliteten på det återvunna materialet, i detta fall olika metaller, blir högre. De insamlade metallerna sorteras sedan efter egenskaper innan de skickas till smältverken och återanvänds. För att kunna göra denna sortering från det insamlade materialet, skrot, som har en komplex sammansättning så behöver skrotet först fragmenteras.
Den görs i en stor hammarkvarn som slår sönder skroten till småbitar av en knytnäves storlek eller mindre. Därefter dammsugs materialet från textil, isolering, plast med mera. Med hjälp av vanliga magneter separeras järnskrotet ut och med hjälp av virvelströmsmagneter avskiljs aluminiumet. Resten - koppar, zink, brons, rostfritt med mera - går att separera ut med hjälp av induktiva, optiska och röntgenmetoder, men än så länge är det svårt att konkurrera med en flink och erfaren handsorterare.
För att ytterligare förbättra kvalitén kan metallerna separeras efter densitet i vatten med uppslammat metallpulver (magnetit och järnsilikat) med vatten och skapar vätskor med densiteter på upp till 3,6 kg/dm3, vilket gör att man kan få aluminium att flyta medan tex koppar sjunker. Efter manuell kvalitetskontroll på transportband går de olika metallfraktionerna till metallverken för omsmältning. |
| |