Verksamhetsavfall
Verksamhetsavfall omfattas inte av kommunalt ansvar och statistik över mängder och innehåll är bristfällig. Industri och liknande verksamhet har hittills skött sitt eget avfall och vad man från myndigheternas sida mest intresserat sig för är att utsläpp och mottagna mängder inte har överskridit de villkor som gäller för deponier och förbränningsanläggningar. Storleken av flödena för olika fraktioner har varit mindre intressanta så länge som deras summa legat inom givna tillståndsgränser. Nya EU-krav, och därmed även svenska krav, innebär dock att kommunerna eller länsstyrelserna måste känna till flödena av alla avfallskategorier.
Den totala mängden verksamhetsavfall som gick in på olika sorteringsanläggningar och deponiområden under år 2003 var grovt uppskattat någonstans mellan 1,2 och 1,4 miljoner ton. Detta fördelas på ca:
• 12 000 – 13 000 ton komposteringsmaterial,
• 40 000 – 50 000 ton metallskrot - huvudsakligen järn,
• något mer än 100 000 ton aska och slagg,
• 350 000 – 400 000 ton jordmassor,
• omkring 420 000 ton bränsle,
• slutligen en rest på ca 500 000 ton som deponerats.
Jordmassor, bottenaskor och slagg används till stor del för vägbyggen och täckmassor inom deponiområdena. Metallskrotet går till försäljning, liksom bränslet. Kompostmaterialet går till kompostering. Bränslet är ofta av den kvalitet som benämns returbränsle.
År 2000 gjorde konsultföretaget VIAK en studie av bränslepotentialen i regionens verksamhetsavfall genom att dels uppskatta bruttomängder ur miljörapporter och dels göra plockundersökningar på fraktioner. De kom fram till att de stora deponianläggningarna då tog emot 1,57 miljoner ton verksamhetsavfall och att det ur detta borde vara möjligt att sortera ut 174 000 ton bränsle till överkomlig kostnad med den tidens sorteringsteknik samt knappt 30 000 ton metall. |
| |