Eftersom elavfallet är komplext med stor variation i sammansättning och det handlar om små mängder på väldigt många platser är det inte rationellt att ha en insamlingsorganisation för varje typ av elavfall. Det här har branschen insett och för den största andelen av denna avfallstyp gäller att kommunerna tar hand om själva insamlandet medan producenterna finansierar detta och även behandlingen/återvinningen.
Tyvärr finns det företag på leverantörssidan som inte är med i samarbetet utan har ambitionen att klara insamlingen själva. Det är sannolikt totalt fördyrande och försvårar för konsumenterna. En rimlig organisation är att konsumenter kan lämna sitt elavfall till såväl producenter som kommuner och att producenterna står för ekonomin för insamling i samband med att nya föremål sätts på marknaden medan kommunerna tar det ekonomiska ansvaret för alla konsumentprodukter som tillverkats före producentansvarets införande och tar ut kostnaden för detta i hämtningsavgiften för hushållsavfall.
Det kan vara av intresse att se hur det insamlade elavfallet behandlas. Produktrikedomen gör att omhändertagandet blir komplicerat och involverar många entreprenörer. Lysrör sänds till Sakab som krossar dem, samlar kvicksilvret i filter för lagring och tar vara på lyspulvret för återanvändning. Glaset går till återvinning. Aluminiumrester går till smältverk.
Lågenergilampor behandlas på liknande sätt. I dessa finns också elektronik som sänds till Boliden för utvinning av lödmetaller. Den plast som blir över går till förbränning. Glödlampor går till en industri i Frankrike. Glaset går till återanvändning, bly, aluminium och järn går till nedsmältning och t.o.m. wolframtråden går till återvinning. Wolfram har nämligen mycket högt skrotvärde och återvinning är tydligen möjlig trots den oerhört låga mängden per lampa. Att samla in lamporna och återvinna bara för wolframtrådens värde är dock säkert ingen intressant affär.
Diverse blandat elavfall går till några industrier för återvinning. Man räknar med att 60 – 70 % består av järn och annat metallinnehåll, som kan återvinnas. Plast som utgör 10 – 20 % går till energiutvinning. De delar som anses utgöra farligt avfall går till Sakab. Resten som utgör 10 – 20 % går till deponi. Själva återvinningen börjar med att man tar till vara sådana komponenter som kan ha ett speciellt värde. Därefter fragmenteras avfallet för en efterföljande mekanisk sortering.
Stora vitvaror, dvs sådant som spisar, tvätt- och diskmaskiner, består till ca 90 % av järn och andra metaller och ca 5 % plast. De går till fragmentering i Göteborg. Det mesta av metallerna kan tas till vara. Plasten går till energi och den kvarvarande resten på ca 5 % till deponi.
Processen för kyl- och frysmöbler är tekniskt sett nästan samma som för andra vitvaror. Skillnaden är att köldmediet, ofta CFC 12, tappas ur och tas om hand och fragmenteringen sker i en sluten kammare där man kan suga ut och ta vara på det köldmedium som använts för att blåsa upp isoleringsskummet i väggarna, ofta CFC 11. I Stockholmsområdet sker fragmentering i en ganska stor anläggning i Lövsta med kapacitet för ca hälften av landets kyl- och frysskåp.
Fragmentering sker också i västra Sverige och en del sänds även till Danmark och Tyskland. Ett problem har varit vad man skall göra med isoleringsresterna – ett pulver av polyuretanskum. Det har dock visat sig att ett tyskt företag kommit på att detta pulverformiga material är väldigt bra för att suga upp oljespill.
Vad gäller TV-apparater så är principen att man delar på bildröret så att det blyhaltiga frontglaset skiljs från resten. Lyspulvret sugs ut och glaset krossas. Eftersom det är specialglas så är det eftertraktat för nytillverkning. Bakdelsglaset från bildröret används också för ny glasproduktion. Resten behandlas i princip som det blandade elavfallet.
Som framgår innebär arbetet en hel del transporter t o m till utlandet och frågan är om inte en del av omhändertagandet skulle kunna organiseras på annat sätt, och om inte vissa delar av behandlingen kunde samordnas med återvinning av produkter med annat producentansvar. Å andra sidan har tjänsterna handlats upp i konkurrens, transporter är inte så dyrbara och miljöbelastande om man bara kan samla ihop tillräckligt stora transportmängder.
Miljöbelastningen av avfallstransporter för återvinning eller specialbehandling måste bedömas i relation till alternativet att deponera i närområdet. Även i nytillverkning av produkter sker mycket transporter av material och halvfabrikat till dem som slutligen sätter samman de färdiga slutprodukterna.
Problemet med materialåtervinningen är att nytt material ofta är billigt, och att därför kostnaderna för hantering ser stora ut jämfört med materialvärdet. Knappast något av alla mindre elföremål och konsumentelektroniken skulle bli återvunnet om man inte hade ett ansvar som ålade producenterna att finansiera detta eller möjlighet att ta ut kostnaderna som sophämtningsavgifter eller förpackningsavgifter. |