Flera kategorier av el-avfall

Sverige har sedan flera år en lagstiftning om producentansvaret för elavfall men den har ersatts av en förordning som grundar sig på en uppdaterad version av EU-direktivet 2002/96/EG. Den nya lagstiftningen började gälla 2005-08-13. Nytt är att kommunerna enligt detta befrias från ansvaret att ta hand om kylskåp och frysar. Glödlampor och hushållsarmaturer omfattas inte heller längre.

Vidare behöver producenterna bara ansvara för produkter satta på marknaden efter 2005-08-13. I praktiken innebär datumgränsen att det blir mer ansvar för kommunerna. Butiker räknas inte längre som producenter men blir ändå skyldiga att ta emot elavfall som kunderna vill lämna in vid nyköp av i princip liknande utrustning.

Det finns en hel del annat elavfall som inte omfattas av producentansvar. Först är det fråga om tillverkningsindustrins produktionsmaskiner och sedan allt som används för att producera, transmittera elkraft och en del av det som används för distribution. Man har nämligen satt en gräns vid allt som används för högre spänning än 1000 V växelström och 1500 V likspänning. Det här betyder att en stor del av all tung elektrisk utrustning som används i kraftindustrin inte ingår. Denna utrustning är egentligen inget problem. Den innehåller så mycket koppar, aluminium och stål att skrotvärdet är högt. Ett marknadsmässigt omhändertagande har funnits sedan länge även om det inte varit hundraprocentigt.

Elnätets lågspänningsutrustning och alla installationer i byggnader omfattas inte heller av producentansvaret, eftersom de inte tillhör de kategorier som nämns i direktivets bilagor. Även tidigare var byggnadsinstallationer undantagna. Grova kablar och kabelskåp utgör inget problem eftersom det också har högt skrotvärde, men saken blir annorlunda för alla installationer av klenare ledningar, elcentraler och liknande. Det är saker som blir avfall när byggnader rivs.

Metallåtervinning är möjlig men det är inte säkert att summan av skrotvärde och deponeringskostnad är så hög att det lönar sig att sortera ut dem och försöka sälja. Även om en del elskrot som t ex belysningsarmaturer i kontorsbyggnader faktiskt omfattas (dock ej motsvarande i hushåll) så kan det vara så gammalt att det inte längre finns någon producent som ansvarar för dem om man inte begär att få lämna in dem vid nyköp och det förefaller inte praktiskt vid rivningsarbeten. Det kan bli kommunen som får ta över och sedan debitera alla producenter kollektivt.

Det finns ett antal företag som arbetar med att ta hand om och demontera sådant rivningsavfall men det sker helt på kommersiell grund. Det som inte bedöms lönsamt kommer man inte att vilja behandla. Det riskerar alltså att bli avfall för deponering. Direktivet för elavfall kräver att hushåll skall kunna lämna sitt avfall gratis men det gäller ej för verksamheter. Skrotvärdet skall också täcka kostnaderna för att deponera det ej återvinningsvärda om inte någon annan betalar. För sådant som har lågt kommersiellt skrotvärde kan man få en utveckling som innebär att återvinning av äldre elavfall som ej ägts av hushåll inte kommer att bli särskilt omfattande och speciellt om det handlar om demonteringsmässigt komplicerade produkter.

En metod att ändå hantera svårdemonterat elavfall, och som även kan tillämpas på sådant som ej ligger inom el- och elektronikansvaret är att man först fraktionerar allt i små stycken som sedan behandlas maskinellt. Sådan teknik finns för t ex vitvaror. Ledningar kan buntas ihop och metallåtervinnas i Boliden. Man bränner och smälter ned i samma process och separerar sedan metallerna elektrolytiskt. En förutsättning är att det är tillräckligt stor mängd av sådant avfall på ett måttligt antal platser för att det skall vara intressant att samla in.

Vad gäller kretskort med elektronik så har just dessa haft ett intressant skrotvärde under många år. Det är guldet på anslutningskontakterna som är huvudskälet till att man sorterat ut dem för återvinning. Samtidigt har man tagit hand om övriga metaller som ingår i kretskortsmaterialet. Det handlar då främst om koppar och lödmetaller. Andra små sammansatta komponenter som reläer, kontaktorer och liknande utan speciellt värdefulla metaller har dock fått gå till deponering och som antytts ovan får man räkna med att detta kommer att fortsätta såvida de inte anses vara delar av kontrollutrustningar. För kontrollutrustningar gäller nämligen producentansvar.

Om ingen är skyldig eller vill försöka materialåtervinna skulle man kunna tänka sig att sådant material deponeras avskilt på speciellt sätt för eventuell framtida materialutvinning. Tekniken som används för att behandla kretskort och liknande med fraktionering och upplösning av metaller i syrabad kan tillämpas även på sådana föremål men bara om det finns lönsamhet.

Uppdaterat 2007-07-03