Aluminium

Aluminium är jordens vanligaste metall. Det ingår i ett flertal olika mineral. Någon absolut fysisk resursbrist på grundämnet kan inte förekomma, men aluminium är mycket energikrävande att renframställa. Någon fysisk resursbrist på energi kommer dock inte heller att inträffa. Däremot kommer energi i användbar form att bli dyrare. Problemet är således inte framtida fysisk brist utan kostnader för kapital och arbete samt kostnader för miljöpåverkan.

Lämpligaste utgångsmaterialet för aluminiumframställning är naturligt förekommande fyndigheter av relativt ren aluminiumhydroxid – bauxit. Den omvandlas till en oxid i cementugnsliknande anläggningar med stor insats av fossila bränslen. Ur oxiden framställs sedan renaluminium med en elektrolytisk metod och elbehovet för detta är mycket högt. Totalt krävs nästan 10 000 kWh fossilbränsle och dessutom nära 19 000 kWh elkraft för att framställa ett ton aluminium. Bauxit är en ändlig mineraltillgång men så stor att brist ligger oerhört långt fram i tiden. Flera hundra eller möjligen mer än tusen år. Ett mer närliggande problem är den höga energiåtgången och miljöproblemen som följer med detta.

Aluminiums främsta tekniska egenskaper är låg vikt i förhållande till styrka, god elektrisk ledningsförmåga (en av de bästa efter koppar och silver), högt korrosionsmotstånd när miljön inte är alltför sur eller alkalisk, lätt att valsa ut till tunn plåt och mycket tunna folier, måttligt hög smältpunkt som gör det lätt att gjuta och pressgjuta och att det är lätt att bearbeta med verktyg. Allt detta gör att användningen av aluminium är ökande i världen. Den låga vikten gör att valet av aluminium istället för andra material kan medföra stor energibesparing.

Materialåtervinning av aluminium har alltid varit ekonomiskt mycket attraktivt och det gäller speciellt för gods i grövre dimensioner och sådana produkter som är lätta och billiga att samla in. Företagsekonomiskt finns en gräns. Många hushållsföremål ligger sannolikt inom det olönsamma området, t ex grytor, burkar och folie, men anlägger man en samhällsekonomisk syn och även värdesätter miljökonsekvenser så finns det förnuft i att driva insamling och återvinning längre.

För sådant som ölburkar – stor mängd, som inte kräver rengöring och är lätta att samla in - finns också behovet av att minska nedskräpningen i den yttre miljön som ett starkt argument för insamling. Detta var det ursprungliga argumentet och är sannolikt det starkaste även idag. Ölburken är idag nästan en folieprodukt, men den är väldefinierad, lätt att insamla och kräver ingen rengöring före insamling eller nedsmältning. För övriga folieföremål är insamling nog tveksam med undantag för hänvisning till nedskräpningsargumentet.

Deponering av aluminium och särskilt av folieprodukter är inte aktuellt eftersom de även kan energiutvinnas med förbränning. Man får då ut den elektrolytiskt tillförda energin som värme. Det innebär visserligen en degradering av energikvalitet men värdeskillnaden mellan elkraft och värme måste vägas mot kostnader för insamlingsarbete och förbehandling för nedsmältning. Man har också nedsmältningsförluster.

Stort aluminiuminnehåll i ett avfallsbränsle kan ge problem i en avfallsförbränningsanläggning som beläggningar av olika slag. Smält aluminium kan också fastna och stelna i mekaniska anordningar för att förflytta och röra om bränslet i en avfallsugn och störa driften. Måttliga mängder av matformar är acceptabla om det kommer inblandade med annat brännbart avfall, men det skulle bli för mycket om alla dryckesburkar gick med i bränslet. Exakt var gränserna går vet man ej.

Aluminium utgör ungefär en fjärdedel av metallinnehållet i hushållsavfall. I absoluta tal mellan 2 och 3 kg per år och invånare. Dryckesförpackningar som pantats ingår ej i detta men alla burkar returneras inte så visst finns det dryckesförpackningar i avfallet. En ölburk väger knappt 18 g och en kycklingform ungefär dubbelt så mycket. En rulle ugnsfolie –10 m – av aluminium innehåller ungefär 200 g metall.

Allt aluminium i hushålls- och det hushållsliknande avfallet är inte förpackningar, folie, folieprodukter och andra tunnväggiga föremål. Det finns en hel del annat som är för litet att betraktas som grovavfall men lätt kan läggas i soppåsen. Typiskt för detta kan vara kokkärl och stekpannor. Man kan gissa att hushållen ligger närmare 2 kg och verksamheter som producerar hushållsliknande avfall närmare 3 kg. Undersökningar och statistik på detta finns ej men det verkar rimligt.

Väljer man att materialutvinna aluminium istället för att energiutvinna gör man en teoretisk energivinst som per ton räknat ligger på drygt 15 000 kWh elkraft och ca 1 100 kWh fossilbränsle. För hushållsavfallet skulle det betyda 35 kWh elkraft och ungefär 2,5 kWh fossilbränsle per capita och år. Från dessa siffror ser man hela materialåtervinningens dilemma.

Aluminium är per kg räknat den mest återvinningsangelägna avfallsfraktionen men räknat per capita och år och värderat i energi, eller pengar eller miljöeffekt blir de positiva konsekvenserna så små att det är svårt att motivera insamlingsarbetet för materialåtervinning. Därför gäller det att man noga planerar för att arbetet kan göras med hög rationalitet och liten insats av konsumentarbete.

Att sätta ett rimligt värde på konsumentarbete som långvarigt reflekterar konsumentbeteende är viktigt för att man skall lyckas. Vidare är det viktigt att man med denna kunskap väl studerar vad som bör materialåtervinnas och vad som kan gå till förbränning. En stekpanna kan väga ett kg men en kycklingform några tiotal gram. Det finns insamling organiserad för förpackningar men inte för kokkärl. Till exempel är en stekpanna för grov för att brinna upp tillräckligt väl i en bra sopugn men för en kycklingform förefaller förbränning vara ett realistiskt alternativ.

Den tekniska återvinningsprocessen för aluminium är okomplicerad. Fraktioner där man är säker på kvalitet vad avser legeringsämnen, t ex aluminiumburkar som är tillverkade av högrent olegerat material, smälts ned direkt och kan användas för samma ändamål igen även om man inte behöver göra det. Annat aluminium kan vara legerat för att få vissa egenskaper och då är den naturliga behandlingen eventuell rengöring, följt av nedsmältning till gjutaluminium som sedan kan justeras i sammansättning för att få önskade egenskaper.

Stekpannan med utsliten teflonbeläggning har åtminstone tidigare ansetts som farligt avfall eftersom den har befarats kunna ge obehagliga fluorföreningar vid nedsmältning. Överhettning av en teflonpanna - över 300 oC - kan ge sådana effekter. I skrotåtervinningen hanterar man problemet genom att välja förhöjd temperatur i smältugnarna (dvs väl över smältpunkten på 660 oC så att de aktuella föreningarna bryts ned. Kvar får man endast koltetrafluorid (CF4) – som är ett i det närmaste inert ämne – och fluorväte (HF) – som fångas i rökgasreningen.

I vatten bildar HF fluorvätesyra och miljöeffekterna vid utsläpp blir bidrag till försurning. Även utan rening skulle utsläppen av HF vara så små jämfört med alla andra utsläpp av försurande kväveoxider och svaveloxider att det är helt försumbart. HF är dock mycket korrosivt – kan t o m angripa glas – och skulle kunna tänkas ge problem i den närmaste omgivningen. Mängden stekpannor som skrotas i Sverige kan uppskattas till flera hundra ton per år.

Aluminiumproduktion är traditionellt en metod för att exportera billig elkraft. Den marginella elproduktionen skulle dock kunna anses baseras på naturgaseldad kraftproduktion (bl a billig s k "flare gas") i mellanöstern där man också har aluminiumproduktion. Med de siffror som angivits ovan som energivinst kan beräknas att man genom att återvinna ett ton aluminium kan undvika utsläpp av knappt 9 ton koldioxid.

Prisskillnaden på ungefär 16 000 kr/ton innebär en kostnad för att minska koldioxidutsläpp med ungefär 1,70 kr/kg. Det är nästan dubbelt så mycket som den svenska koldioxidskatten men betraktar man både koldioxid och sådant som nedskräpning och önskan att undvika deponering så är panten nog ändå inte orimlig. Den kanske borde höjas något och utvidgas att gälla alla burkar. Övriga vanliga aluminiumförpackningar i hushållet riskerar dock inte på samma sätt som ölburken att hamna i diket. Användningen är helt annorlunda.
Uppdaterat 2007-07-06