Tidningspapper
Dagstidningar är gjorda av mekanisk pappersmassa och innehåller nästan all substans som finns i veden, utom det lilla som blir bortsköljt med vatten eller bleks bort med kemikalier i processen. Det förefaller rimligt att materialåtervinna tidningspapper även i ett pappersrikt land som Sverige – men inte överallt. Mekanisk sönderdelning av ved till pappersmassa kräver mycket energi för malning och därför är tidningspapperstillverkning mycket elintensiv. Fördelen med den mekaniska (eller termomekaniska) metoden är att man utnyttjar hela biomassan i veden för papperet.
Återvinningen av tidningar ger besparing av elkraft men förlust av värmeenergi. Sammanvägt med förhållandet 2:1 för elkraft så överväger dock elvinsten. Mervärdet av själva energivinsten, dvs energinyttan utöver alternativet att använda papperet för fjärrvärmeproduktion, kan samhällsekonomiskt uppgå till någon dryg hundralapp per invånare och år. Miljönyttan är i de flesta analyser för papper detsamma som energinyttan fast denna har räknats om till utsläpp från energiomvandlingar.
Om värdet av energinyttan eller miljönyttan kan motivera det samhällsekonomiska kostnadsvärdet av separatinsamling och konsumentarbetet för återvinningen är inte lika självklart. Däremot har pappersåtervinningen ett affärsvärde. Skogsindustrins intresse för återvinning av tidningspapper styrs inte i första hand av energivinster utan av priset på fibrer. Dessutom av att man kan göra mer papper utan att behöva investera i tillverkning av ny massa. Man spar således investeringskapital.
Dagstidningspapper är av en relativt jämn och lika kvalitet. Det räcker i princip med att slamma upp, rensa och tvätta bort trycksvärta för att man skall få en pappersmassa som kan användas för att producera nytt papper. Traditionellt är trycksvärta en blandning av fina sotpartiklar (kimrök) och oljor som bindemedel. Idag används även färger i tidningar men principen är densamma - färgpartiklar och bindemedel. Tryckfärgen tvättas bort genom att massan spädes ut med ytterligare vatten och behandlas med kemikalier som löser upp bindemedlet.
Efter detta tar man bort partiklarna med flotation vilket innebär att man blåser in fina luftbubblor som fångar in dem och flyter upp till ytan som skum där de sedan kan skrapas bort. Färgslammet förtjockas sedan kraftigt. Det mesta bränns men en hel del har även deponerats. Information om hur stor andel av slammet som deponeras idag har inte kunnat hittas. För några år sedan låg den på ca 40 %. Även den starkt utspädda returmassan förtjockas i lämplig grad för att passa till pappersproduktionen. I Sverige blandas vanligen nya fibrer med återvunna men utomlands förekommer att man gör nytt tidningspapper av nästan enbart returfibrer.
Hårt glättat papper, som ofta används till specialtidningar, innehåller mycket fyllmedel - t ex kaolin. Detta måste tas bort i processen och ger en hel del avfallsslam. Slam uppstår på flera ställen i en returpappersprocess. Det är förutom trycksvärta och fyllmedel även en del äldre, kortare och slitna fibrer som silas ifrån. I Sverige bränns de olika slammen, efter att ha avvattnats så långt som möjligt, men tidigare förekom även deponering. Slam med cellulosafibrer kan behandlas med rötning.
Teoretiskt kan en pappersfiber användas 6 – 7 gånger men kvaliteten sjunker varje gång och i praktiken blir medelantalet återanvändningar ofta mellan 2 och 3. Inom Sverige blir det betydligt lägre – under 1 – eftersom returfibrer blandas med nya fibrer och går ut ur landet på export. Svenska papperstillverkare importerar f ö en hel del returpapper av affärsmässiga skäl. Det är hopsamling och sortering som kostar mest. När detta är gjort tål materialet ekonomiskt ganska långa transportsträckor och speciellt om man från den europeiska kontinenten kan använda returtransport, dvs transportmedel som annars skulle ha gått tillbaka tomma. Det är relativt lätt för ett hushåll att sortera tidningar åt sidan, men de får inte ligga för länge innan de samlas in för att duga för fiberåtervinning - högst några månader.
Insamling av tidningspapper är i princip enkelt. Man samlar in och gör viss omsortering för att plocka bort plast m m och gammalt material. Därefter buntas materialet till balar och fraktas till pappersfabriken. Något som komplicerar fastighetsnära insamling är att brandmyndigheter kan ha synpunkter på var pappersbuntar får läggas och senast har man från arbetarskyddshåll påtalat ergonomiska regler om 15 kg som maximal vikt att lyfta vid repetitivt arbete.
Pappersinsamling och återvinning av tidningar har funnits i alla tider men det har inte alltid varit lönsamt i alla områden. I tätbebyggelse som Stockholmsområdets centrala delar är insamlingsarbetet kostnadseffektivt om hushållen placerar papperet där det är lätt att hämta – t ex i behållare strax utanför porten. I villaområden tyder branschens beteende på att tidningsinsamling nära hushållen är mindre intressant. Den har förekommit till och från. Insamling från glest utställda inlämningsstationer innebär mer arbete för hushållen och lägre intresse för att lämna in tidningar separat.
Tidningspapper måste betecknas som svårnedbrytbart. Det gäller dock inte cellulosainnehållet. Det försvinner praktiskt taget fullständigt i en välskött kompostprocess. Kvar blir lignininnehållet som är svårnedbrytbart samt eventuella fyllmedel. Det är i själva verket lignin som svarar för huvuddelen av all humusbildning i mark. Vill man kompostera för att skaffa varaktigt jordförbättringsmedel och om man har för lågt förhållande mellan kol och kväve i komposten brukar tillsats av sågspån rekommenderas. Sönderrivet dagstidningspapper är egentligen lämpligare. Det innehåller inte lika mycket av hartser och terpener. Dessutom har kompostering definierats som materialåtervinning oberoende av råvara.
I en rötningsprocess är cellulosa ett av de bättre materialen för att uppnå hög metanproduktion. Det går alltså bra att tillsätta rivet tidningspapper. Ligninet hamnar då i den svårnedbrytbara rötresten som efter avvattning kanske kan avsättas för jordförbättring. Även rötning räknas enligt EUs basdirektiv för avfall som materialåtervinning. |
| |